Resan betald, ordnat boende och dessutom en sommarbonus på 10 000 kronor. Det var vad fyra norrländska kommuner erbjöd för att få arbetslösa i Sörmland att flytta norrut. Trots det blev utfallet magert. Av 35 utannonserade jobb anställdes nio personer som sommarvikarier, och efter sommaren valde bara tre att stanna kvar i Boden, Kiruna, Luleå eller Skellefteå.

Det väcker frågor. Arbetslinjen verkar inte gälla på samma sätt för sörlänningar, trots att det finns gott om jobb i norra Sverige. Samtidigt vet vi att när Norrland och Norrbotten tidigare haft hög arbetslöshet har staten bokstavligen skeppat och tvingat människor att flytta söderut. Är vi verkligen lika inför lagen?

Personligen har jag svårt att förstå varför så få svenskar vill ta steget norrut. Här finns jobben, naturen och ett lugn som många säger sig efterfråga. Samtidigt lägger vi i Luleå stora kommunala och statliga resurser på att locka arbetskraft från andra europeiska länder. Det paradoxala är att det inom landets gränser fortfarande är fullt möjligt att välja bort Norrbotten, trots att vi just nu har den kanske lägsta arbetslösheten någonsin i både kommunen och länet. Något är inte riktigt rätt.

En del av förklaringen ligger djupare än enskilda kampanjer. Svenska staten har under hundratals år haft en syn på norra Sverige som ett område man främst bryr sig om när det gäller råvaror. Det blir extra tydligt när EU i dag pekar ut norra Sverige som av extrem betydelse för Europa, med omkring tio procent av unionens yta, och är beredda att satsa stora resurser här. Samtidigt har staten, oavsett regering, ofta valt att fokusera på allt annat än norra Sverige.

Nu börjar det kanske lossna, och det är i grunden positivt. Men det är viktigt att vara ärlig: det sker inte främst för att norra Sveriges invånare har blivit lyssnade på, utan för att andra krafter har fått upp ögonen för regionens betydelse.

Nidbilden av norra Sverige behöver utmanas med hur verkligheten faktiskt ser ut.

Jag är medveten om att jag kan uppfattas som gnällig i den här frågan. Jag har också respekt för att politiker i södra Sverige, oavsett parti, ibland tycker att vi här uppe har en alltför negativ syn. Men det är inte vi som har format förutsättningarna eller fått bestämma hur utvecklingen ska se ut. Norra Sverige är kraftigt underrepresenterat i riksdagen och de ledamöter som finns har ofta mycket begränsat inflytande. Att det dessutom saknas en enda norrländsk minister i den nuvarande regeringen är svårt att beskriva som något annat än pinsamt.

Jag är ändå optimist i grunden. Det mesta går att lösa. Men att det ska vara så här segt, år efter år, när jobben finns och viljan finns här uppe, det är frustrerande